Ingen kan väl missat att Silver-Sara snubblade på mållinjen även igår. Så nära ett till jerringpris till ridsporten, men det nådde inte riktigt ända fram. Något som heller inte lyckats undgå någon är väl Saras partyhumör? 

 

Javisst, alla kan råka ta en drink för mycket. Och det handlar inte alls om att jag på något sätt inte unnar henne det här. Det handlar om att hon representerar hela hästsverige offentligt, i direktsändning. Det hon gör i tv ger en bild av oss hästtjejer (och -killar) inför resten av svenska folket. Det hon gör påverkar indirekt hur andra ser på oss. 

 

Jag förstår att det lätt kan bli för mycket. Herregud, säg den ridtjej som inte kaozat på en fest någon gång. Det är nästan standard att vi har en drink i ena handel och pisken i den andra. Ja, inom vår lilla krets vet vi att vi är ena jävlar på att festa. Det är inget nytt att ryttare kan roa sig helt enkelt. Men när till och med vi som sitter hemma i tvsoffan och kollar på idrottsgalan hoppas att en ryttare inte vinner på grund av att man är osäker på om hon ens kan hålla ett sammanhängade tal. Då är det lite illa.

Det är ju faktiskt inte bara en eller två gånger som jag hört någon klaga på att ridsport inte blir taget seriöst. Ja men, då får vi väl bete oss seriöst i offentliga sammanhang då. Om man är såpass alkoholpåverkad att man behöver stödja sig i programledaren för att hålla balansen så är man för påverkad. Faktiskt. Jag kanske låter som världens konservativaste bitterfitta nu. Men helt seriöst, ingen kan väl komma och säga att ni tror seriöst att hon kunnat gå stadigt upp och ta emot priset.. 

Men samtidigt är det skitkul med ryttare i topp. Och ett stort grattis till Lisa Norden till alla priser. Det tycker jag absolut att hon förtjänade. En otroligt sympatiskt tjej som faktiskt in i det sista visar upp en väldigt proffsig och sympatisk bild av sig själv. Sånna gillar vi! 

 

Brukar ni få den där känslan ibland, ni vet när det verkligen pirrar i hela kroppen och ni är så himla taggade på något? Så känns det just nu, komiskt nog över en sån banal sak som att jag ska rida imorgon. Helt sjukt faktiskt, länge sen jag var såhär ridsugen. Länge sen jag var ridsugen överhuvudtaget. Men nu verkar det ha släppt och ingen kan vara gladare än jag just nu. 

 

Ligger i sängen och planerar upp morgondagens ridpass, vad som funkar bra och vad som behöver fokuseras mer på, hur vi ska ta oss dit och hur jag vill ha det. Det tror jag är en viktig grej, att komma på hur man vill ha det. Både inom ridningen och i vardagen, för vet man inte hur man vill ha det finns där ingen chans i världen att man lyckas uppnå det. 

 

Ska ta och svara på ett par mejl också, planera upp lite saker och hålla ett par tummar. Har lite grejer på gång, herregud jag bloggar ju vad förväntar ni er... Sjukt spännande, och med lite flyt och mycket arbete ska jag iallafall ro i land ett par av grejerna. Mer om det när allting är mer säkert. Puss och godnatt :*

 

Det känns som det är lite av standardrubriken på hästbloggarna för tillfället, men vafan. Det är bra med mål, och för min del iallafall så känns det mycket bättre att ha mina mål så här officiellt. Det är inte bara jag som märker om jag misslyckas och därför försöker jag alltid lite mer för att få det att funka. Eftersom jag för tillfället inte riktigt vet hur jag vill göra med Geb så är det så himla svårt att sätta upp för långsiktiga mål, men självklart har man ju alltid saker man strävar efter. 

 

Jag brukar alltid dela upp det i mätbara mål och sådant jag jobbar på hela tiden. Oftast är väl det som går att mäta resultat på tävlingar och liknande, och resten är ju sådant som liksom kommer automatiskt men som man ändå kanske ska fokusera mer på.

 

Till att börja med vill jag få ett par fina nollrundor, 

Få ordning på omhoppningarna

Rida felfritt även i 130

Kunna rida ut ensam och med andra utan att han blir kivig eller försöker vända.. haha, hej f12

 

Fokus kommer ligga på att bygga upp Geb ännu mer,

försöka få honom mer musklad och även i bättre kondition men framförallt få honom hållbar

Ska jobba mycket med lösgjordheten, han sitter fast på ett par ställen i halsen men ska låta vår equiterapeut kolla honom igen och få lite hjälp med det.

Vi ska fortsätta med ett varierat arbete och försöka få fram ännu mer bjudning och glädje. 

 

Jag själv måst arbeta med att lita på honom, framförallt när vi är iväg och hoppar, jag lever fortfarande kvar i det där med att han ska stanna på allt och vågar inte slappna av ordentligt. 

Jag ska bli mer fokuserad när jag rider. Måste bli lite snabbare på att anpassa mig, inte stanna kvar i drivmoooode när hästen redan går fram osv..

 

haha, så där lagom käckt. Men nu ni, nu taggar vi ett bra år. Nu är det dags att visa alla andra vilken superpålle jag har :* 

 

  Fina hjärtat

 

Snackade lite med Jennifer igår om tävlingar och sådär. Om att vara taggad, osäker och allt mellan himmel och jord. Och kom fram till att jag inte startat Geb i avd A sen November 2011. Det är ett tag sen. Massvis som hänt, och för er som inte hängt med kommer här en liten resumé. Fokus på det där jag innan inte velat prata om istället för vägen tillbaka. 

 

Hösten 2011 började riktigt bra, placering i iprincip varenda start, fram tills inomhustävlingarna kom. Hade startat någon 120 ute med halvkassa resultat, mest pågrund av mina nerver. Men, inomhustävlingarna, då gick det åt helvete. Första var i Katrineholm och Daniel, min dåvarande tränare, var där och skulle hjälpa mig. 110 gick sådär, slutade rida in i kombinationen så fick ett stopp men annars kanon. Hann precis få startsignal i 120 innan han stod på bakbenen. Klarade med nöd och näppe att ta mig igenom starten innan mina 45 sekunder av istadighet var över. Hoppade fint både ett och två och tre, sedan kom fyran som var en oxer ur vänstersväng. Ett stopp och sedan upp på två ben alldeles för länge och därmed var jag ute. 

 

Det satte ribban för resten av terminen. Hann med en likadan dag i Hamre, okej men inte bra i 110, på bakbenen i 120n. Hade en till tävling inplanderad i Heby, valde att rida 1meter och 110 istället, tänkte att det kan man ju i princip skritta över. Så jävligt bestämd in i en meter och Geb gick lika bestämt ut på två ben, hann hoppa ettan och tvåan innan han helt enkelt inte kom längre än till utgången. Likadant i 110... Där och då ville jag mest bara lägga mig och dö. 

 

Därefter gick det bara neråt. Tränare som bara trodde han var dum, ett självförtroende som bara sjönk, klasskompisar som undrade varför jag inte sålde hästen, tränare som satt upp och lyckades ta honom runt banor på 130, hästen började stegra även i dressyren. Efter min praktik hos Svante Johansson funkade det inte längre. 

 

Resten har jag nog berättat ungefär tusen gånger om inte mer. I februari 2012 var vi inne på Strömsholms hästsjukhus första gången. Kissing spines konstaterades. Sprutad, rehabträning 3 veckor. Gjorde ingen skillnad. Operation, igångsättning, överansträngning, igångsättning igen. Det var ungefär där någon gång jag började blogga på den här bloggen förövrigt, hann med två avd B starter på GHSK innan han åkte till Ellinor som lånade honom då jag började hos Niklas. 

 

Och nu är vi här. Hästen känns bättre än någonsin. Har inte hoppat ett hinder sen början på December, men i markarbetet är han verkligen super. Så nu i helgen ska vi ta och skutta lite grann, Herrejesus vad sugen jag är.. 

 

Det här med att vara arbetslös alltså, det är inte så rockigt som det låter. Man har obegränsat med fritid, men eftersom alla andra är upptagna finns det en begränsad mängd med sätt att utnyttja den på. Hehe. 

 

Meeeeeen, det blir vad man gör det till, så bäst att sätta igång. Imorgon ska jag in till Alingsås, lämna lite vikariepapper och sådär och förhoppningsvis göra något som normala människor anser vettigt då och då. Under resten av tiden är det dags att börja ta tag i sina drömmar. Nytt år, dags att ta fram nya grymma sidor hos mig själv. För ni som känner mig vet ju att jag är ganska drivande bara jag lägger manken till, varför inte utnyttja det för min egen skull... 

 

Jag har idéer, tankar, drömmar, ja ni vet. Allt sånt där. Allt ifrån att jag skulle vilja klippa av mig håret till att bli president. Okej, har aldrig velat bli president men drömmer däremot om att få inreda vita huset eller att planera Paris Hiltons nästa brölopp. Men inget av det kommer hända om man bara sitter och väntar på chansen. Så, nu är det dags att ge mig själv en jävla spark i baken och börja fundera på vad jag vill egentligen. Börja tänka. Tänka storslaget. Realistiskt, men ändå storslaget. 

 

En fråga många, men inte tillräckligt, hästintresserade ställer sig är ju när man egentligen är redo för en egen häst. Det finns så otroligt många åsikter och svar på detta, egentligen är finns det nog heller inga rätt utan är så olika från fall till fall.

 

Det jag tycker är nog att man ska vända på frågan. När är omgivning redo för en häst? För hur välutbildad man själv är så behövar man alltid hjälp. Och även om man i princip inte kan något alls så klarar man sig långt på hjälp ifrån föräldrar, tränare och stallägare och -kompisar. 

 

Jag tror att börjar man ens tänka i banonrna att man skulle vilja ha en egen häst eller ponny, och sedan kommer fram till att det är en hel del saker som man inte vet än. Då tror jag att man är på rätt väg. För när man vet vad det är man inte vet, först då kan man gå vidare och lära sig något. Om man tror att man kan allt och är helt redo, då är man oftast långt ifrån klar. 

 

Bara genom att inse sina egna begränsningar har man nog kommit en bra bit på vägen. För jag tycker faktiskt att man behöver nog inte kunna speciellt mycket, så länge intresset att lära sig mer, för att ha en egen häst. Jag tror att man kan lära sig det mesta på vägen. Så länge man har någon där som stöttar en och hjälper till. 

 

För ifall man bara vill ha en ponny för kul, rida i skogen och egentligen inte har så stora ambitioner utom att ha ett eget djur att älska och ta hand om. Då behöver man ju faktiskt inte kunna så mycket mer än att ge hästen ett bra liv, genom att ge den rätt motion, rätt mat, förebygga skador och ta hand om de som uppstår. Svårare än så är det inte. 

 

Så, summan av alltihopa. Jag tror att man är redo så fort man insett att man egentligen inte är det, och har hjälp med de punkter man brister på. Bara man vill så kan man. Så enkelt är det. 

 

 

Jag vet inte hur många bortförklaringar det egentligen finns, men jag är alldeles för trött på dom allihopa. Jag är trött på ryttare som gång på gång skyller dåliga resultat på allt annat än sig själva. För trots allt, man är alltid själv orsaken till dåliga resultat. Kanske inte dålig ridning just, men dålig planering, man kanske inte kollat upp förutsättningarna ordentligt innan eller inte gjort vad man kunnat under dagen. 

 

Jag är en såndär person som tror att turen förföljer den skicklige. Jag tror inte att man har otur när man river sista i omhoppningen eller att hästen halkar omkull. Det handlar helt enkelt om hur väl förberedd man är inför sin uppgift. Sen har man ju alltid mer eller mindre marginal på sin sida. Jag tycker att man ska testa sina gränser, ta med sig resultaten av det och sedan se till att pusha gränserna ännu längre till nästa gång.

 

För till alla dåliga bortförklaringar finns det alltid en lösning. Sedan kanske det är lite jobbigare och krävs lite mer av en själv, men en lösning finns där alltid och om man väljer att ta den enkla vägen får man sedan ta på sig det själv. 

Jag menar, vet man med sig att man har en häst som blir trött efter att ha stått i transporten ett längre tag så kanske man får planera annorlunda. Antingen åker man inte till en tävling där man vet att det kommer bli långa stunder mellan klasserna eller så kanske man tar ut hästen på en promenad eller liknande i mellan. Om det är så att det inte finns plats för att rida fram så länge som man skulle vilja får man väl trimma hästen hemma, slänga på ett varmt täcke och sedan åka och rida fram en kortare stund på plats. Det är ju faktiskt så att alla förutsättningar finns i TR eller i propositionen. Så svårt är det inte. 

 

Sen inte sagt att man inte kan komma någonstans med lite tur. Tur, pengar och lite vilja kan ta en en liten bit. Men absolut inte hela vägen. Hårt jobb, planering och ödmjukhet. Jag tror att det är det som tar en till de där grymma resultaten. 

 

 

Har fått hem mitt hästskötardiplom nu. Känns sjukt skönt att jag bestämde mig för att göra det, även om det kankse inte hade spelat så stor roll nu inför mitt kommande jobb. Det kan göra skillnad i framtiden, och framförallt lärde jag mig otroligt mycket under tiden. Jag, och en stor del av min klass, trodde nog att det mesta var självklara saker. Men ojojoj, många timmars pluggande blev det. Och resultat gav det. Som sagt, jag är himla nöjd att jag bestämde mig för att göra det. För även om det kanske inte ens spelar roll i framtiden att jag har det där diplomet så känns det bättre för mig. Jag vet att jag har koll och jag vet att jag gör rätt. Skön vetskap. 

Lite överallt kan man för tillfället läsa bloggarnas åsikter om märkesutrustning och -kläder. Jag kan ju inte vara sämre liksom.

 

Jag har lite delade åsikter om det här med dyr utrustning och kläder med fina märken. Ofta finns det lika bra alternativ som är många gånger billigare. Dock kanske man inte är ute efter funktionen utan mer efter att det ska vara snyggt, klart man vill ha något som alla vet är "fint" då. 

 

Mina tävlingskläder består till största delen av märkesgrejer (gpa/johnwhitaker/equiline/tretorn). Det är de saker jag syns oftast i utåt och självklart vill jag då lägga lite pengar på att det ska vara snyggt med. Därmed menar jag inte att det är fult med billigare saker, men ofta har de lite dyrare grejerna de där detaljerna som gör att de är värda dubbelt så mycket.

 

Jag tror inte heller att jag rider bättre bara för att jag har en dyrare hjälm eller snyggare stövlar. Självklart inte, ridningen sitter i kroppen och inte i utrustningen. Meeeeeeen, det finns ju faktiskt utrustning som kan hjälpa en på vägen. Jag har fått en sjukt mycket mer stilla skänkel tack vare mina tretornstövlar och deras grepp, handen blir mjukare med dyrare och bättre/tunnare handskar med bättre grepp. Men som sagt, bra utrustning kan aldrig ersätta bra ridning.

 

Det är där nackdelen med att köpa märkesutrustning kommer in. När man måste prioritera. När man måste välja mellan en extra träning eller ett nytt träns. För många är träningen det självklara valet, men det finns ju också dom som faktiskt tycker att om man nu ska förlora så ska man göra det med stil. Bullshit säger jag, lägg pengarna på att träna och skit i att förlora. Är man på en tävling så ger det så sjukt mycket mer respekt att vinna i hööksgrejer än att vägra ut sig i en hel John Whitaker-kollektion...

 

Som ni kanske märkt är jag en ganska flitig användare av både graman och fast martingal. Från början var jag nog en såndär som tyckte att om man var tillräckligt duktig för att använda hjälptyglar hade man ingen användning av dem, och det stämmer ju på sätt och vis. Halsförlängaren har dock alltid haft en given plats i min sadelkammare haha, fråga inte varför..

Efter Gebs operation började jag på inrådan av veterinären rida honom med graman allt som oftast. Han behövde den där lilla hjälpen att våga komma ner i formen och sträcka ut ryggen. Eftersom han gått och spänt sig såpass länge hade han börjat försvara sig genom att dra upp huvudet och sänka ryggen så fort det blev lite jobbigt, och då blev ju ryggen värre och därmed kom han in i en ond cirkel. Med gramanens hjälp har jag fått en häst som vågar söka sig framåt och neråt och som numera kan balansera sig själv på ett bra sätt. Och framförallt kan jag rida honom på ett sätt som inte gör ont.

Men för att vara lite mer generell, jag har inget emot hjälptyglar. Så länge man vet vad man håller på med och har en plan! Som med allt annat, så länge man har en plan med det man gör så tycker jag att man ska köra på. Det behöver inte vara en bra plan, men man ska ha en tanke med det man gör och sen är  det upp till en själv. Det finns en hel del som säger att hjälptyglar och inspänningar bara är en genväg, men jag tror inte riktigt på det. Självklart är det inget som ska användas som substitut för bra ridning. Men kombinerat tror jag att man kan nå de mål man vill lite fortare med genomtänkt utrustning och med rätt hjälpmedel.