Som att det inte är tillräckligt av min häst i den här bloggen... Men. Vi kör på en såndär liten Gebs historia. 

 

Kort och gott. Geb. Länk till blup hittar ni här. För den som inte är såååå intresserad kommer här lite snabbfakta. 

Född 2002. Efter Goldmine xx - Alpen Fürst. En valack. Brun. 

 

Jag fick hem (eller ah, Strömsholm räknades som hem på den tiden) Geb i mars 2011. Skulle egentligen lånat honom för att kunna ha med i utbildningen under trean. Efter två månader köpte vi honom. Bra val! Egentligen gick det väl inte jättebra, på varken träningar eller tävlingar haha. Men vad gjorde det, jag hade världens roligaste häst att rida. Nöjd ändå liksom.. 

 

 

 Från första träningen på strömmis, haha ni ser ju själva...

 

Under hösten började jag ju då tredje och sista året, sporthopp-inriktning och vi tränare för Daniel Svensson flera gånger i veckan. Resultaten började komma och vi blev mer samspelta. Allt rullade på. Inomhussäsongen började och det slutade att funka. Stopp och stegringar blev vardagsmat. Markarbetet var mer bråk än ett klassråd med min klass bestående av 30 hormonstinna tonårsridbrudar... Tyvärr fick jag höra från mina tränare att han nog bara kivades med mig och det var för att han äntligen fick lite press på sig.

 

Jullov och sedan praktik. Var på månsegården hos Svante och Nina. Insåg att det måste vara något fel på antingen mig eller hästen när jag inte ens ville vara med och träna, för att jag var för rädd för att han inte skulle uppföra sig. 

 

I februari 2012 var vi inne på hästsjukhuset på strömsholm första gången. Till att börja med trodde de bara att han var otränad. Ville skicka hem mig med ett par ridövningar och kanske ett råd om att byta häst. Fick stå på mig lite grann för att de skulle röntga honom. Där hittades lite fynd. Rejält tight på åtta ställen i ryggen, kissing spines. Värsta diagnosen man kan få ungefär... Under det senaste året då var det många av mina vänner som fått ta bort hästar på grund av både det ena och det andra, det mesta ryggrelaterat. Och nu skulle jag bara bli en i mängden. Vi skickades hem på tre veckors longering för att se vad som hände.

 

21 dagar gick, återbesök och i princip ingenting hade hänt... Döda mig här och nu. Jag fick ett val om att antingen operera eller så ville dom ta bort hästen. Jag var egentligen för att han skulle få dö. Försäkringsbolaget var för en operation. Sagt och gjort. Det blev tre veckor till av longering och sedan kom dagen D. Jag tror aldrig jag varit så känslolös i hela mitt liv. Gick och lämnade in hästen, gav honom en sista puss bara för att. Just där och då hade det inte spelat någon roll om han dött eller överlevt faktiskt. Just då vågade jag inte känna efter.

 

 Operationsdags, med häftstift i ryggen och allt.

 

(Han var lite försökskanin min pålle, sjätte eller sjunde hästen i Sverige som opererades på det sättet. Alltså. Istället för att såga bort tornutskott så går de numer bara in och skär bort ligament mellan tornutskotten.)

 

Uppenbarligen gick ju operationen bra. Två veckors boxvila, med inspända promenader två gånger om dagen. Promenader varvat med longering i ytterliggare fyra veckor. Efter totalt sex veckors rehab var det återbesök och lyckan var total. Fick börja rida igen, dock bara lugnt i sådär 30-45 minuter i skritt och trav, och varannan dag longering... Men ändå. 

 

 

Förutom en liten överansträngning i ryggen (som tydligen är mer standard än att inte få något) så har allting gått käpprätt framåt. Under hösten 2012 var han hos världens bästa fodervärd, Ellinor, då jag inte ville ha med honom i början på Forsgård. Efter en liten olycka lyckades Elli skada sig så Geb fick bli skåning iallafall. Skönt på sitt sätt, hann med ett par Niklasträningar innan jag bestämde mig för att flytta hem igen. 

 

Sen vi flyttade hem har allting bara gått framåt. Årsdebuten resulterade i en andra plats (visserigen i 105, men ändå) och på den vägen har det gått.

 

 

För lite mindre än ett år sen var han inte ens friskförklarad. Idag debuterar vi 130. Jag är så glad att jag hittat den här hästen. En häst som verkligen ställer upp till hundra procent. En häst som verkligen är ens bästa vän. En häst som fått mig att vilja dö tusen gånger om, men såhär i slutändan har det varit så värt det!