Titta vad jag hittade. Sista lyckade tävling på Gebbis. Vad glad man kan bli över något sånt! Fina pållen. En toppenrunda i 110 och placering. Nästa tävling ska vi hitta samma flyt och känsla, så det så!

 

 

Snackade lite med Jennifer igår om tävlingar och sådär. Om att vara taggad, osäker och allt mellan himmel och jord. Och kom fram till att jag inte startat Geb i avd A sen November 2011. Det är ett tag sen. Massvis som hänt, och för er som inte hängt med kommer här en liten resumé. Fokus på det där jag innan inte velat prata om istället för vägen tillbaka. 

 

Hösten 2011 började riktigt bra, placering i iprincip varenda start, fram tills inomhustävlingarna kom. Hade startat någon 120 ute med halvkassa resultat, mest pågrund av mina nerver. Men, inomhustävlingarna, då gick det åt helvete. Första var i Katrineholm och Daniel, min dåvarande tränare, var där och skulle hjälpa mig. 110 gick sådär, slutade rida in i kombinationen så fick ett stopp men annars kanon. Hann precis få startsignal i 120 innan han stod på bakbenen. Klarade med nöd och näppe att ta mig igenom starten innan mina 45 sekunder av istadighet var över. Hoppade fint både ett och två och tre, sedan kom fyran som var en oxer ur vänstersväng. Ett stopp och sedan upp på två ben alldeles för länge och därmed var jag ute. 

 

Det satte ribban för resten av terminen. Hann med en likadan dag i Hamre, okej men inte bra i 110, på bakbenen i 120n. Hade en till tävling inplanderad i Heby, valde att rida 1meter och 110 istället, tänkte att det kan man ju i princip skritta över. Så jävligt bestämd in i en meter och Geb gick lika bestämt ut på två ben, hann hoppa ettan och tvåan innan han helt enkelt inte kom längre än till utgången. Likadant i 110... Där och då ville jag mest bara lägga mig och dö. 

 

Därefter gick det bara neråt. Tränare som bara trodde han var dum, ett självförtroende som bara sjönk, klasskompisar som undrade varför jag inte sålde hästen, tränare som satt upp och lyckades ta honom runt banor på 130, hästen började stegra även i dressyren. Efter min praktik hos Svante Johansson funkade det inte längre. 

 

Resten har jag nog berättat ungefär tusen gånger om inte mer. I februari 2012 var vi inne på Strömsholms hästsjukhus första gången. Kissing spines konstaterades. Sprutad, rehabträning 3 veckor. Gjorde ingen skillnad. Operation, igångsättning, överansträngning, igångsättning igen. Det var ungefär där någon gång jag började blogga på den här bloggen förövrigt, hann med två avd B starter på GHSK innan han åkte till Ellinor som lånade honom då jag började hos Niklas. 

 

Och nu är vi här. Hästen känns bättre än någonsin. Har inte hoppat ett hinder sen början på December, men i markarbetet är han verkligen super. Så nu i helgen ska vi ta och skutta lite grann, Herrejesus vad sugen jag är..